Min berättelse, ÄR SÅ JÄVLA LESS
Publicerat den
Det kliar i fingrarna och jag måste få skriva av mig lite igen.
Jag har sådan prestationsångest i ridningen, det känns som att alla duktiga ryttare jag ser, dom har fått en elitponny när dom har vart små som har tagit dom till de stora klasserna och dom är nu jätteduktiga och har fått spendera många år på hästryggen med hjälp av svindyra tränare och superengegerade (stavning?) föräldrar som har skjutsat runt till träningar, ridhus, och lagt ner hur mycket pengar som helst, och dom tjejerna vet inte vilken tur dom har haft att få ha föräldrar som är villiga att lägga ner energi, tid och pengar på en häst.
Och jag känner såhär, jag har gått på ridskola i mångamånga år och där har jag lärt mig grunderna, men sen har jag flängt runt som en jävla idiot på medryttarhästar, halvfoderhästar osv och det har inte vart mitt val att sluta på hästarna, jag har bara haft sådan otur att hästarna inte behövde medryttare längre efter en viss tid och jag stod utan häst där igen. sen fick jag min foderponny Mars, som jag älskade över allt på hela jorden men just då funkade det bara inte det gick för fort alltihopa så han fick åka tillbaka sedan började jag på ekenryttarna och lärde mig enormt mcyket där tack vare helena som var min ridlärare. Men den resan avslutades ganska fort den med, jag blev avkastad och skadade ryggen och slutade i samband med det på ridskolan.
Mars
Sen hittade jag en medryttarhäst som stod nära mig och efter en tid som medryttare på henne så skulle ägaren och jag ta hem en häst ihop, som hon köpte och som jag skulle vara halvfodervärd på, jag var överlycklig även fast det inte riktigt var hästen jag sökte, men jag var glad över att äntligen få göra det jag älskar mest - vara i stallet, umgås med hästar och rida! Men det gick inte många veckor innan det tog en rejäl vändning, hästen blev farlig och jag var rädd varje gång jag skulle hämta in hästen från hagen och i samband med allt detta så kom inte jag och min familj överens med ägaren så det avslutades fort, och kontraktet bröts. Jag var helt förkrossad jag skulle få gå tillbaka till att vara medryttare, börja på ridskola och allt, få dom där blickarna och kommentarerna igen som åt upp mig inifrån, jag var bara en skitunge, jag kan ingenting, jag har ingen egen häst så SE NER PÅ MIG, det kändes som det stod idiot i pannan på mig, för jag blev behandlad precis som en.
Lady
jag kände just då och jag hade tänkt på det flera gånger, att nä nu ger jag upp, jag orkar inte längre så jag lägger av med ridningen, även fast det gjorde hemskt ont att ens tänka så så var jag så trött på att lägga ner hela mitt hjärta och själ i hästarna men aldirg någonsin få något annat än skit tillbaka. Jag var så otroligt trött på allting och den dagen när vi sa upp kontaktet med troll så bröt jag ihop totalt, han var min sista chans.
Troll
Men så har jag så underbara föräldrar, som då, efter 17 snart 18 år vid min sida äntligen förstod hur mycket hästarna betydde för mig och pappa kom med förslag att vi ska köpa häst, jag skrattade mitt i gråten, fattade inte vad han sa, han måste skämta? I alla år som jag har tjatat om att få ta hem foderhäst så har jag fått svaret ''det finns inte på kartan Evelina'' för tjatet om egen häst hade jag gett upp för många, många år sedan, det fick jag minsann skaffa mig när jag var vuxen och hade råd själv om jag fortfarande hade intresset.
Beauty Boy
och nu står jag här med min underbara Lennon som jag är så oerhört glad att jag har vid min sida, och jag kommer att vara evigt tacksam till mina föräldrar som efter alla år gick med på detta. och jag kan utan tvekan säga att han är det bästa som har hänt mig i hela mitt liv (inte för att det har gått så långt men ja) och jag kommer aldrig i livet sälja honom.
Min fina underbara Lennon
Det känns som att hästarna har mindre betydelse för alla nu för tiden, man köper och säljer hästar som mopeder, de hästar jag tycker mest synd om är de små, a,b,c och d-ponnyer säljs och köps som att de vore maskiner, nej men jag har fyllt 18 så jag köper en större bättre som kan ta mig längre? på det sättet är jag glad att jag har köpt min första häst nu, han är storhäst och vill jag tävla så kan jag göra det hur gammal jag än blir. Lennon är hos mig nu och kommer alltid att vara det, han är en i familjen och jag kommer aldrig någonsin se han som någon sorts rosettplockare eller tävlingsmaskin oavsett hur bra han kommer bli.
Beduin
Men tillbaka till det jag pratade om i början, jag har märkt hur en del ser ner på mig, inte tror på mig för att jag har gått på ridskola och inte har haft häst i hela mitt liv så kommer jag aldrig bli lika bra som ''er'', du kommer aldrig att klara av att utbilda en unghäst, du kommer aldrig komma någonstans osvosv.
Beauty Boy
Men jag bara längtar tills snön smälter bort så att jag kan använda ridbanan, så att jag kan komma igång med utbildningen och jag ska fan visa er alla, jag ska visa alla som någon gång har tvivlat på mig att jag är fan lika bra som de andra osm har haft häst i hela livet att jag fan i mig är BÄTTRE, jag ska göra det och jag ska trycka upp det i ansiktet då den dagen kommer, då jag står där på prispallen över alla dom som har sett ner på mig, en dag ska dom få se upp till mig att JAG en ridskoleryttare visst kan lika mycket som ''ni andra'' jag vill visa alla överlägsna ryttare att man aldrig ska se ner på någon som inte har egen häst!!
bara för att ni har växt upp med silversked i mun och fått allt serverat för er, bara för att ni har en GPA hjälm för 8000 och stigbyglar för 3000 så betyder det inte att någon med en jofa hjälm och ridbyxor från ica är sämre än vad ni är.
JA JAG ÄR ARG OCH LESS PÅ HÄSTVÄRLDEN
jag är ganska hård i mun nu och ta inte åt er om ni inte känner er träffade men det enda jag skriver är SANNINGEN detta är vad jag har utsatts för och detta är vad många andra utsätts för och jag vill bara lyckas och slå mig igenom och visa dom andra att jag ÄR bättre! Det är mitt mål och jag ska göra allt för att nå det.
detta i ridningen alltså, som sagt jag komemr aldrig se en häst som en maskin och jag respekterar alltid individen och behandlar min häst så ömt och kärleksfullt som jag kan.
lite flummigt inlägg men jag bara kokar när jag skriver om detta och skulle kunna skriva 4000 sidor om det.
tack och hej
JAG MENAR INTE ATT KLANKA NER PÅ NÅGON, ALLA I MITT STALL ÄR DOM HÄRLIGASTE MÄNNISKORNA JAG VET, DETTA ÄR RIKTIAT FRÄMST TILL MÄNNISKOR SOM HAR VART ÖVERSITTARE OCH TRYCKT NER MIG
TUMMEN UPP EVELINA !
Tove
Jag känner verkligen igen det här med prestationsångest, speciellt på träning. På tävling kan jag ta motgångar men av någon anledning vill jag alltid prestera på topp på träning, för fungerar det inte där så lär det ju inte fungera på tävling heller...
Jättebra inlägg i alla fall, intressant att läsa :)
Andrea
Så himla rätt skrivet.. mina föräldrar har aldrig stöttat mig i nånting som har med hästarna o göra o dom har sett mig rida typ nån gång för typ 8år sedan.. Dom som står i mitt stall är unga ryttare o barn som får precis det du skriver.. Men dom är aldrig ändå nöjda. Rider för kända tränare 1 gång i veckan, blir skjutsad hit o dit på alla möjliga tävlingar o träningar varje helg. Dyr utrustning o dyra ponnyer..
Själv rider jag på mina medryttarhästar som jag verkligen älskar, men dom är inte mina o kan tas ifrån mig vilken sekund som helst o det har hänt för många gånger förut.. Nä så jävla trist!
Amanda & ridtravaren Lilleman
Bra skrivet av dig. Skulle vilja trycka ner silverskeden i halsen på en del. Usch.
Josäfin Andersson